aeriel

Om det finns något som gör mig riktigt arg på sekunden (förutom Kalle) så är det den förbannade jävla kvinnosynen som gäller. Läste för första gången Paows blogg, alldeles nyss. Hon har tagit följde fråga från en tredje parts blogg (finns ingen länk till denna person tyvärr):


"…det är sjukt att en kille som knullat en massa tjejer omnämns som en grym kille, he is the man – …men om en tjej gör samma sak så är hon en slampa! Vad är det för fel på samhället…"

Självklart så svarar en med kuk:

"…man måste se det ur rätt vinkel. Om man har en nyckel som kan öppna ett lås så är det en bra nyckel. Om du har en nyckel som öppnar en massa lås så är det en riktigt grym nyckel, the master key. Men om man har ett lås som kan öppnas av vilken nyckel som helst så är det ju ett riktigt skitlås…"

Min följdfråga är då självklart; Varför är det jag som är dörren? Varför är en kvinna som ligger runt som hon känner för ett "skitlås"? Det kan väl lika gärna vara killen som ska hålla på sig? Som är äcklig och utsliten?

Undrar hur länge det skulle ta att knäcka hela världens manliga befolkning om vi vände på det här. Hur länge skulle de palla trycket av att alltid ses ner på, snackas skit om, hånas både bakom ryggen och öppet. Idag så är alla skällsord för en slampig kille en komplimang, men om vi säger dem tillräckligt många gånger med avsmak i tonen... vad händer då? Kommer det träffa mitt i självkänslan till slut?

Gick till postlådan för att... wait for it... posta ett brev! Iaf, på vägen tillbaka så såg jag en morsa gå med koppel på sin unge. En svensk morsa gick med koppel på sin svenska flickunge på typ 4-5 år. Mitt på lugnaste kungsholmen.

Jag har läst lite om det här med koppel på sina ungar och har då stått på sidan som är för koppel på vilda/jobbiga ungar men det var ändå så... oväntat.

Såg på Sopranos igår och en av gammelgubbarna har fått cancer och är rädd för att dö... eftersom "These things comes in threes".

Nu är det två... och jag kan inte hjälpa att jag undrar vem den tredje kommer bli. När skiten hopar sig så blir man lätt lite domedagsprofet.

George dör när hon träffas av en fallande toalettstol från en rymdstation. Istället för att fortsätta till andra sidan får hon jobb som "Grim reaper" och blir kvar i den här världen. George ingår i en grupp av grim reapers där den ena är mer galen än den andra men serien känns ändå djup på ett bra sätt. Deras jobb är att skilja själen från kroppen precis innan en person dör och att sedan hjälpa dem över till andra sidan... och det är inte alltid det lättaste vare sig det beror på spökets ovilja eller reaperns samvete.

Tyvärr finns det bara två säsonger men det finns minst en långfilm som utspelar sig efter säsong två.

En parfymserie från Estée Lauder i vit; Pure White, rosa; Pink Coral och grön; Light Breeze, förpackning. Vit luktar tvåligast, rosa lite sötare och den gröna lite krispigare.

Har länge haft den vita och skulle köpa en större flaksa igår men biträdet lyckades övertala mig om att den gröna är fräshare på sommaren och nu håller jag verkligen med henne.

Förutom att parfymerna luktar gott så är de väldigt milda och passar därför perfekt även på jobbet.

Inga bilder i det här inlägget tillhör mig utan respektive fotograf nämnd i inlägget

I Tisdags var jag och faster på Fotografiska och kollade på de fem utställningar de hade där. När vi äntligen tog oss dit så var vi lite oroliga att vi inte skulle hinnna med allt men det gör man. Vi tog en fika och kollade lite på utsikten samt hängde i shoppen och ändå så var vi inte där i två timmar.

Joel-Peter Witkins bilder var smaklösa. Jag kan se det fantastska i hur hans bilder är upplagda och skapade MEN med den talangen han har att skapa en helt fantastisk bild UTAN att manipulera den det minsta så känns det helt sjukt att han ändå väljer att ha döda människor med på sina bilder. Jag förstår inte hur han fick den söta modellen att ligga mellan 7 avhuggna och halvruttna huvuden. Bilderna är i övrigt udda på ett "Mirrormask" eller Disturbia circus vis och vissa av hans bilder är helt okej.

Sen som vanligt men iaf...

Kalle och jag var på bio i lördags. Det var så himla kul att göra någonting tillsammans som inte utspelade sig i soffan hemma i vårt vardagsrum (Och nej, nej, nej. Vi blir inte freaky i möbler där min farmor ska sitta och dricka kaffe. Äckligt.).

Twiligt - En okej film. Bygger upp storyn bra. Boken känns faktiskt lite sämre.

New moon - Boken ääääger! Bästa boken i serien. Filmen suuuuger. Dålig film.

Eclipse - Riktigt bra film. Sammanhängande, bra handling.

Både jag och mannen var alltså nöjda med vårt val av film och det kändes värt pengarna. Dessutom gick vi på den tidiga föreställningen (i Strängnäs) så det var bara 4 personer till i salen. Mysigt!

Jag är så fruktansvärt trött på att få höra att jag är tjock hela tiden.

NO SHIT? Och jag som trott att det var kinesiska storleken Large jag köpt hela tiden.

Självklart vill jag inte köpa kläder och jag spyr av att se mina valkar och celluliter i spegeln och kan få anfall av att jag bara vill ta en kniv och skära bort det hemma i duschen.

Men för första gången i mitt liv så mår jag egentligen inte så dåligt över att vara tjock. Hata mitt fett-attackerna är färre och inte lika starka. Jag mår inte dåligt HELA TIDEN som för några år sedan. Det enda jag tänkte på då var att jag var tjock och ful. Fy fan vad ful och tjock jag var varenda vaken sekund.

Jag mår inte så längre. Det är inte det som fått mig att tröstäta i två år. Jag är vuxen. Jag är inte ett barn eller tonåring som behöver vägledning och hjälp med kosten. Jag kan ta ansvar för mig själv. Är jag tjock så är det mitt problem nu och det borde andra vuxna människor kunna förstå och ta hänsyn till. Men nej då... varje dag får jag ta gliringar om graviditeter med fyrlingar inblandade och vandrande Michelingubbar. Fine att man skämtar om sig själv, fine att det kommer ibland eller i ett sammanhang där "skämtaren" även kan bjuda lite på sig själv i samma veva... men nej. HELA JÄVLA TIDEN så trycks jag ner från alla håll och det handlar bara om att jag är tjock.

Pratade med R på telefonen igår. Vi hann inte ses i tisdags... det var så mycket då. Men han satte verkligen de rätta orden på hur det känns just nu.

"Det känns som att han bara är på semester".

Vet att det är barnsligt men det känns lättare att låtsas att han är hemma hos sig och umgås med sina nya vänner och att vi bara inte kan ringa honom just nu. Eftersom att jag vet att de gör roliga saker varje dag och att han mår bra så behöver jag inte ringa. Han gör roliga saker varje dag och mår bra.