Trött på att höra det som jag redan vet
Jag är så fruktansvärt trött på att få höra att jag är tjock hela tiden.
NO SHIT? Och jag som trott att det var kinesiska storleken Large jag köpt hela tiden.
Självklart vill jag inte köpa kläder och jag spyr av att se mina valkar och celluliter i spegeln och kan få anfall av att jag bara vill ta en kniv och skära bort det hemma i duschen.
Men för första gången i mitt liv så mår jag egentligen inte så dåligt över att vara tjock. Hata mitt fett-attackerna är färre och inte lika starka. Jag mår inte dåligt HELA TIDEN som för några år sedan. Det enda jag tänkte på då var att jag var tjock och ful. Fy fan vad ful och tjock jag var varenda vaken sekund.
Jag mår inte så längre. Det är inte det som fått mig att tröstäta i två år. Jag är vuxen. Jag är inte ett barn eller tonåring som behöver vägledning och hjälp med kosten. Jag kan ta ansvar för mig själv. Är jag tjock så är det mitt problem nu och det borde andra vuxna människor kunna förstå och ta hänsyn till. Men nej då... varje dag får jag ta gliringar om graviditeter med fyrlingar inblandade och vandrande Michelingubbar. Fine att man skämtar om sig själv, fine att det kommer ibland eller i ett sammanhang där "skämtaren" även kan bjuda lite på sig själv i samma veva... men nej. HELA JÄVLA TIDEN så trycks jag ner från alla håll och det handlar bara om att jag är tjock.
NO SHIT? Och jag som trott att det var kinesiska storleken Large jag köpt hela tiden.
Självklart vill jag inte köpa kläder och jag spyr av att se mina valkar och celluliter i spegeln och kan få anfall av att jag bara vill ta en kniv och skära bort det hemma i duschen.
Men för första gången i mitt liv så mår jag egentligen inte så dåligt över att vara tjock. Hata mitt fett-attackerna är färre och inte lika starka. Jag mår inte dåligt HELA TIDEN som för några år sedan. Det enda jag tänkte på då var att jag var tjock och ful. Fy fan vad ful och tjock jag var varenda vaken sekund.
Så ful och tjock att jag varje dag önskade att jag kunde få vara osynlig
eller åtminstonde dö i sömnen.
eller åtminstonde dö i sömnen.
Jag mår inte så längre. Det är inte det som fått mig att tröstäta i två år. Jag är vuxen. Jag är inte ett barn eller tonåring som behöver vägledning och hjälp med kosten. Jag kan ta ansvar för mig själv. Är jag tjock så är det mitt problem nu och det borde andra vuxna människor kunna förstå och ta hänsyn till. Men nej då... varje dag får jag ta gliringar om graviditeter med fyrlingar inblandade och vandrande Michelingubbar. Fine att man skämtar om sig själv, fine att det kommer ibland eller i ett sammanhang där "skämtaren" även kan bjuda lite på sig själv i samma veva... men nej. HELA JÄVLA TIDEN så trycks jag ner från alla håll och det handlar bara om att jag är tjock.
Tjock men mår inte dåligt över det egentligen
Måste såklart avsluta med att det är långt ifrån alla som är taskiga. Jag har många i min närhet som peppar mina futtiga träningsförsök och som orkar lyssna på mitt gnäll om vikten utan att kasta gliringar eller elaka "fakta" tillbaka.
(bilderna är privata)
(bilderna är privata)
Kommentarer
Trackback
