Snälla hjälp mig med min sjukdom
Vad är det med mig som gör att idioter dras till mig? Jag råkar ständigt ut för helt sjuka situationer och missförstånd. Därför har jag på senare år blivit konsekvent med att säga övertydliga NEJ när jag verkligen inte vill något eller när jag är osäker ett övertydligt JAG SKA TÄNKA PÅ SAKEN SÅ FÅR VI SE. Det har gjort mitt liv mycket enklare.
Den senaste sjuka grejen som ändå hänt mig trots mina nya riktlinjer är följande:
Sitter och skriver på avtalet för lägenheten, ungefär en månad innan vi ska flytta in, (har precis köpt lägenhet) och då frågar säljaren om jag inte vill ta över hennes TVabonemang.
Eftersom att jobbiga situationer alltid uppstår när jag ska göra någonting som involverar kontakt med okända människor så börjar det nu blinka rött framför ögonen och sirenerna ringer i öronen.
Men så påpekar hon att det inte blir några avgifter för oss då... (notera att hon sa DÅ). Hon skulle slippa uppsägningen och vi skulle få hennes grejer för TVkanalerna och ingen av oss fick då några extra avgifter eller uppsägning. Va fan, tänker jag och säger:
-"Ok, det låter ju bra. Men jag kan ingenting om sånt här så jag vill att Kalle ska titta på det också".
-"Ja, visst. Inga problem" svarar hon.
-I början på April hamnar papprena i lådan.
-Kalle(sambon) ringer Tele2 och ställer några frågor som de inte kan svara på men de ska återkomma.
-De ringde såklart inte tillbaka fast vi ringde flera gånger.
-Sambons mamma får en stroke och svävar mellan livet och döden i en vecka (inte relaterat till papprena).
-12 April genomförs köpet på banken och vi berättar vad som hänt.
-Några dagar senare messar säljaren och klagar på att hon fått en räkning "som hon inte vill betala"(redan nu märks det en speciell attityd).
-Sambon tar tag i TVgrejen igen och ringer Tele2.
-De säger att betalningsperioderna är från den 1a till den 1a och eftersom hon lämnade papprena till oss i April så har vi April ut på oss att skicka in papprena. Hon skulle varit tvungen att betala den här räkningen hur eller hur.
-"Skönt!" sa vi, "Över två veckor kvar".
-Men nu börjar sms och samtal regna in. "HAR NI LÄMNAT IN PAPPRENA???".
-Svarar att "nej, men vi jobbar på det" och ber henne prata med min sambo om det här istället för jag har för mycket att göra. Whats the rush liksom? Och säljaren svarade inte ens när Kalle ringde.
Ja måste få sticka in här att vi nu höll på med att flytta ut ur vår stora tvåa in i en liten etta som vi dessutom skulle bygga om! På två veckor! Och jag jobbar heltid och pendlar och Kalle är sjuk. Vi har inte körkort någon av oss så när ingen kunde hjälpa till så fick vi GÅ fram och tillbaka med grejerna. Vi gick upp direkt när vi vaknade (aldrig efter 7) och höll på tills vi gick och la oss klockan 1 på natten. Dessutom så var jag tvungen att totalstäda nya lägenheten eftersom att säljaren uppenbarligen inte vet vad rengöringsmedel eller varmt vatten är för något. Vi har fortfarande inte hunnit besöka Kalles mamma på sjukhuset sedan innan den 12e!
Det är tyst i några dagar men så börjar det om. Messade och ringde flera gånger varje dag. Vi fattde ingenting. Vi orkade inte och hann inte svara på skiten. Inte för att vara dryga, utan för att vi inte orkade säga samma sak om och om igen. Hon svarade dessutom inte när Kalle ringde. Respekterade inte att jag inte ville att hon hörde av sig till mig (jag hade ALLDELES för mycket ändå). Vi kände oss trackaserade av hennes otrevliga och onödiga sätt.
I ungefär en halv dag pratade Kalle och jag om att vi bara skulle riva papprena och skita i henne. Det var fan värt 1000 spänn(en summa som stod på pappret hon gav oss) för att be henne dra åt helvete när hon inte kunde betee sig som folk. Vi hade inte ens ett muntligt avtal om att vi verkligen skulle ta över TVn. Men så kom vi på att så barnsliga är inte vi. Vi sket i att Tele2 fortfarande inte svarat på våra frågar och skickade in papprena. Kalle ringde säljaren och sa att nu ligger papprena på lådan. Detta var EN HEL vecka innan sista April, alltså den 22 April, och gott om tid till den sista. "GAWDH! Äntligen så slipper vi henne!" Jublade vi i kör.
För några dagar sedan stod säljaren utanför vår dörr (jag satt i Sthlm men pratade med Kalle på mobilen just då (ok, vi pratar jämt) så jag hörde stycken av samtalet). Hon var nedlåtande, arg och skällde ut Kalle och krävde att vi skulle betala hennes räkningar. Över gränsen för hotfull var hon oxå. Min kille borde fan få medalj för hur trevlig och saklig han lyckades vara! Av någon anledning hade inte papprena kommit fram.
När säljaren(läs galningen) gått igen så börjar jag knåpa ihop ett argt sms. Låååångt blev det. Och argt. Men jag höll mig ändå på samma eller högre nivå än vad hon visat upp. Det gick ungefär ut på att i helvete att jag tänker betala dem någonting när de tjänar pengar på at vi tar över deras abbonemang, även om de får betala en räkning mer än vad de hade tänkt. Jag hann även ringa Tele2 under tiden för att fråga vad det skulle kosta oss att teckna eget abonemang. Svaret var NOLL KRONOR. Helt nytt boxerpaket skulle kosta NOLL KRONOR. Alltså ljög hon mig rakt i ansiktet när vi pratade om det. Avslutade smset med att säljaren antingen fick komma och hämta sina (skitiga (japp, helt svart var det mellan knapparna)) grejer eller så kommer pappret in när det kommer in (Kalle lägger dem på lådan imorgon isf).
"Det är uppsagt nu så ni kan fixa allt själva" kom det tillbaka.
Det svarade jag inte på utan ringde Tele2 för att beställa eget abonemang. Då fick jag dessutom veta att boxen och kortet hör till lägenheten!! Så det var inte ens hennes grejer utan föreningens!
"Tele2 stängde klockan 8 så det är inte uppsagt. Skicka in papprena imorgon så att vi slipper er mer" pep in på mobilen.
Avreagerade mig lite till (över dålig städning tex... har burit på det sedan vi flyttade in) och sa att det var ett bra beslut av henne att säga upp abonemanget istället så att vi slapp ha mer med varandra att göra. Jag slängde in att hon fick hämta sina saker innan fredag annars slänger vi dem, bara för att se vad hon skulle säga liksom.
Japp, då kom det äntligen. "...Det tillhör lägenheten...". Jaha... men om du nu visste det varför sa du inte det med en gång istället för att ljuga? Jag är en jävligt schysst människa så jag hade antagligen tagit över abonemanget ändå.
Sen skickade hon något där hon ifrågasatte att lägenheten inte skulle varit städad bla bla. Jag svarade skitlångt i typ 6 sms om bara köket. (Vill säga att jag ALDRIG gick till personangrepp i något av smsen)
Fick svar men det raderade jag utan att läsa vad det stod. Det var lika bra... annars hade sandkastningen bara fortsatt.
Igår ringde hon på dörren. Kalle orkade inte öppna. Vi hade liksom inget mer att säga varandra eftersom att vi inte längre tänkte ta över deras grejer och alla saker hörde till lägenheten. (Ja, Kalle och jag pratade såklart på telefonen igen) Och helt ärligt så är vi lite rädda för henne, hon verkar inte helt frisk liksom. Men hon slutade inte. Hon plingapligaplingaplinga, knackaknackaknacka, skrek i brevlådan, ringderingderingde, skrek i brevlådan om och om igen. Två långa omgångar. Sedan gick hon äntligen. Hon ringde från ett okänt nummer på Kalles mobil. Kalle svarade inte så vi kan iofs inte vara säkra på om det var hon eller inte. Sen kom hon tillbaka och började om igen. Jag sa åt Kalle att nu får han ändå gå och se vad hon vill (i huvudet ville jag be honom ta med sig en kökskniv till dörren för självförsvar).
-"Jag vill ha mitt kort!".
-"Vad är det för liv?"
-"Jag vill ha mitt kort!"
-"Vad är det för liv du håller på med?" (Jag påpekar i telefonen att "kortet är inte hennes men ge det till henne för fan så hon går!)
-"Jag vill ha mitt kort!" ("Ge det till henne" skriker jag i telefonen)
Kalle går och hämtar kortet.
Hon sliter det ur handen på honom och springer därifrån.
Oh my lord, please say that this was the last we saw of her.
Kan någon snälla säga vad fan jag gör fel?? Varför blir människor såhär runtomkring mig? Jag undviker nya kontakter så långt det går. Jag har verkligen lärt mig att vara tydlig med främmande människor. Jag är alltid glad och trevlig i viktiga möten (som med en säljare) och håller mötet kort. Vad gör jag för fel? För det kan helt ärligt inte finnas så många idioter i världen att det är normalt att råka ut för dem såhär ofta eller i den här graden!
När jag var mesig och otydlig kan jag förstå att andra utnyttjade det men när jag skärpt mig så händer det ändå.
I.Give.Upp.
Den senaste sjuka grejen som ändå hänt mig trots mina nya riktlinjer är följande:
Sitter och skriver på avtalet för lägenheten, ungefär en månad innan vi ska flytta in, (har precis köpt lägenhet) och då frågar säljaren om jag inte vill ta över hennes TVabonemang.
Eftersom att jobbiga situationer alltid uppstår när jag ska göra någonting som involverar kontakt med okända människor så börjar det nu blinka rött framför ögonen och sirenerna ringer i öronen.
Men så påpekar hon att det inte blir några avgifter för oss då... (notera att hon sa DÅ). Hon skulle slippa uppsägningen och vi skulle få hennes grejer för TVkanalerna och ingen av oss fick då några extra avgifter eller uppsägning. Va fan, tänker jag och säger:
-"Ok, det låter ju bra. Men jag kan ingenting om sånt här så jag vill att Kalle ska titta på det också".
-"Ja, visst. Inga problem" svarar hon.
-I början på April hamnar papprena i lådan.
-Kalle(sambon) ringer Tele2 och ställer några frågor som de inte kan svara på men de ska återkomma.
-De ringde såklart inte tillbaka fast vi ringde flera gånger.
-Sambons mamma får en stroke och svävar mellan livet och döden i en vecka (inte relaterat till papprena).
-12 April genomförs köpet på banken och vi berättar vad som hänt.
-Några dagar senare messar säljaren och klagar på att hon fått en räkning "som hon inte vill betala"(redan nu märks det en speciell attityd).
-Sambon tar tag i TVgrejen igen och ringer Tele2.
-De säger att betalningsperioderna är från den 1a till den 1a och eftersom hon lämnade papprena till oss i April så har vi April ut på oss att skicka in papprena. Hon skulle varit tvungen att betala den här räkningen hur eller hur.
-"Skönt!" sa vi, "Över två veckor kvar".
-Men nu börjar sms och samtal regna in. "HAR NI LÄMNAT IN PAPPRENA???".
-Svarar att "nej, men vi jobbar på det" och ber henne prata med min sambo om det här istället för jag har för mycket att göra. Whats the rush liksom? Och säljaren svarade inte ens när Kalle ringde.
Ja måste få sticka in här att vi nu höll på med att flytta ut ur vår stora tvåa in i en liten etta som vi dessutom skulle bygga om! På två veckor! Och jag jobbar heltid och pendlar och Kalle är sjuk. Vi har inte körkort någon av oss så när ingen kunde hjälpa till så fick vi GÅ fram och tillbaka med grejerna. Vi gick upp direkt när vi vaknade (aldrig efter 7) och höll på tills vi gick och la oss klockan 1 på natten. Dessutom så var jag tvungen att totalstäda nya lägenheten eftersom att säljaren uppenbarligen inte vet vad rengöringsmedel eller varmt vatten är för något. Vi har fortfarande inte hunnit besöka Kalles mamma på sjukhuset sedan innan den 12e!
Det är tyst i några dagar men så börjar det om. Messade och ringde flera gånger varje dag. Vi fattde ingenting. Vi orkade inte och hann inte svara på skiten. Inte för att vara dryga, utan för att vi inte orkade säga samma sak om och om igen. Hon svarade dessutom inte när Kalle ringde. Respekterade inte att jag inte ville att hon hörde av sig till mig (jag hade ALLDELES för mycket ändå). Vi kände oss trackaserade av hennes otrevliga och onödiga sätt.
I ungefär en halv dag pratade Kalle och jag om att vi bara skulle riva papprena och skita i henne. Det var fan värt 1000 spänn(en summa som stod på pappret hon gav oss) för att be henne dra åt helvete när hon inte kunde betee sig som folk. Vi hade inte ens ett muntligt avtal om att vi verkligen skulle ta över TVn. Men så kom vi på att så barnsliga är inte vi. Vi sket i att Tele2 fortfarande inte svarat på våra frågar och skickade in papprena. Kalle ringde säljaren och sa att nu ligger papprena på lådan. Detta var EN HEL vecka innan sista April, alltså den 22 April, och gott om tid till den sista. "GAWDH! Äntligen så slipper vi henne!" Jublade vi i kör.
För några dagar sedan stod säljaren utanför vår dörr (jag satt i Sthlm men pratade med Kalle på mobilen just då (ok, vi pratar jämt) så jag hörde stycken av samtalet). Hon var nedlåtande, arg och skällde ut Kalle och krävde att vi skulle betala hennes räkningar. Över gränsen för hotfull var hon oxå. Min kille borde fan få medalj för hur trevlig och saklig han lyckades vara! Av någon anledning hade inte papprena kommit fram.
När säljaren(läs galningen) gått igen så börjar jag knåpa ihop ett argt sms. Låååångt blev det. Och argt. Men jag höll mig ändå på samma eller högre nivå än vad hon visat upp. Det gick ungefär ut på att i helvete att jag tänker betala dem någonting när de tjänar pengar på at vi tar över deras abbonemang, även om de får betala en räkning mer än vad de hade tänkt. Jag hann även ringa Tele2 under tiden för att fråga vad det skulle kosta oss att teckna eget abonemang. Svaret var NOLL KRONOR. Helt nytt boxerpaket skulle kosta NOLL KRONOR. Alltså ljög hon mig rakt i ansiktet när vi pratade om det. Avslutade smset med att säljaren antingen fick komma och hämta sina (skitiga (japp, helt svart var det mellan knapparna)) grejer eller så kommer pappret in när det kommer in (Kalle lägger dem på lådan imorgon isf).
"Det är uppsagt nu så ni kan fixa allt själva" kom det tillbaka.
Det svarade jag inte på utan ringde Tele2 för att beställa eget abonemang. Då fick jag dessutom veta att boxen och kortet hör till lägenheten!! Så det var inte ens hennes grejer utan föreningens!
"Tele2 stängde klockan 8 så det är inte uppsagt. Skicka in papprena imorgon så att vi slipper er mer" pep in på mobilen.
Avreagerade mig lite till (över dålig städning tex... har burit på det sedan vi flyttade in) och sa att det var ett bra beslut av henne att säga upp abonemanget istället så att vi slapp ha mer med varandra att göra. Jag slängde in att hon fick hämta sina saker innan fredag annars slänger vi dem, bara för att se vad hon skulle säga liksom.
Japp, då kom det äntligen. "...Det tillhör lägenheten...". Jaha... men om du nu visste det varför sa du inte det med en gång istället för att ljuga? Jag är en jävligt schysst människa så jag hade antagligen tagit över abonemanget ändå.
Sen skickade hon något där hon ifrågasatte att lägenheten inte skulle varit städad bla bla. Jag svarade skitlångt i typ 6 sms om bara köket. (Vill säga att jag ALDRIG gick till personangrepp i något av smsen)
Fick svar men det raderade jag utan att läsa vad det stod. Det var lika bra... annars hade sandkastningen bara fortsatt.
Igår ringde hon på dörren. Kalle orkade inte öppna. Vi hade liksom inget mer att säga varandra eftersom att vi inte längre tänkte ta över deras grejer och alla saker hörde till lägenheten. (Ja, Kalle och jag pratade såklart på telefonen igen) Och helt ärligt så är vi lite rädda för henne, hon verkar inte helt frisk liksom. Men hon slutade inte. Hon plingapligaplingaplinga, knackaknackaknacka, skrek i brevlådan, ringderingderingde, skrek i brevlådan om och om igen. Två långa omgångar. Sedan gick hon äntligen. Hon ringde från ett okänt nummer på Kalles mobil. Kalle svarade inte så vi kan iofs inte vara säkra på om det var hon eller inte. Sen kom hon tillbaka och började om igen. Jag sa åt Kalle att nu får han ändå gå och se vad hon vill (i huvudet ville jag be honom ta med sig en kökskniv till dörren för självförsvar).
-"Jag vill ha mitt kort!".
-"Vad är det för liv?"
-"Jag vill ha mitt kort!"
-"Vad är det för liv du håller på med?" (Jag påpekar i telefonen att "kortet är inte hennes men ge det till henne för fan så hon går!)
-"Jag vill ha mitt kort!" ("Ge det till henne" skriker jag i telefonen)
Kalle går och hämtar kortet.
Hon sliter det ur handen på honom och springer därifrån.
Oh my lord, please say that this was the last we saw of her.
Kan någon snälla säga vad fan jag gör fel?? Varför blir människor såhär runtomkring mig? Jag undviker nya kontakter så långt det går. Jag har verkligen lärt mig att vara tydlig med främmande människor. Jag är alltid glad och trevlig i viktiga möten (som med en säljare) och håller mötet kort. Vad gör jag för fel? För det kan helt ärligt inte finnas så många idioter i världen att det är normalt att råka ut för dem såhär ofta eller i den här graden!
När jag var mesig och otydlig kan jag förstå att andra utnyttjade det men när jag skärpt mig så händer det ändå.
I.Give.Upp.
Kommentarer
Trackback
