Var sitter den här förhuden du talar om?
Jag och den här killen gick i samma klass från lekis till 9an. Ja, han var alltid konstig, "Bonn-Emil". Inte efterbliven pga en genetisk defekt utan han hade bara missat en del sociala saker... de förstärktes antagligen av oss andra som verkligen tyckte att han var efterbliven. Behöver jag säga att jag skämms idag? Både för saker jag sa själv men mest för det jag lät andra säga till honom... för egentligen så gillade jag Emil och tyckte inte alls att han var speciellt jobbig... inte hela tiden iaf. Han var hur snäll som helst... även om han var heldum i kolan ibland. Det var nästan som en bror, jag har ingen så jag kan inte säga säkert. Vi bråkade hela tiden och han var nästan den ende i hela skolan som var större än mig. Var fan över 160 cm i 5an redan(jag alltså). Men trots att vi bråkade så kunde vi alltid prata. Jag tvekade aldrig inför att sätta mig bredvid honom i ceféterian eller på bussen. Var jag alltid så hård mot honom för att jag tog honom för givet, att jag trodde att han hade samma relation till mig som jag kännde mot honom?
För ungefär en vecka sedan skrev han till mig på Facebook. Jag blev både glad och överraskad över att han hittat mig -att han ville hitta mig också. Första meddelandet sa inte så mycket om honom men svaret jag sedan fick gör att jag både skrattar högt och får en sentimental tår i ögat. Emil är stor! På några få korta rader får han in inteligens, humor och samtal. Jag är inte chockad för att jag inte trodde han var smart, tvärtom. Han hade alltid bra betyg, kunde läxan, var helt otrolig med en bit papper och en blyertspenna. Det som gör mig glad är att han, trots hårda och stränga bondeföräldrar och det som inte kan kallas för något annat än terrorn i grundskolan, har hittat sig själv och gjort sin grej -hela tiden. Och inte blivit neddragen av all jävla negativitet han fått, bl.a. från mig. Han kanske inte hängde med när vi var kids men nu fan!
Nu kanske några tycker att inledningen är grym och taskig... men den är faktiskt bara rolig. Emil, om vi börjar umgås så pass att vi går på varandras födelsedagskalas igen så kan jag garantera dig att den här historien kommer komma upp varje gång du fyller jämt!
"Jag är ingen talare MEN jag måste få berätta om när vi var 15 år och hade religionslektion...."
Va?!
Uppfattade alla mig så extrem?! :S
Visste inget om och det har ingen sagt till mig....
för det första:
Jag visste visst då vad förhuden var men jag kopplade inte ihop det med det då när läraren sa det men kom på det när hon väl berättade det och alla skrattade åt mig. Försökte förklara det för folk som frågade mig efteråt om jag verkligen inte visste det men jag märkte att de trodde inte mig så jag lät de tro vad de ville.
För det andra:
Ja, jag var rätt väck i bollen då och hade det socialt svårt.....men det är gammalt^^
För det tredje:
Jag har förändrats mycket den senaste tiden, speciellt de sista åren. Jag tog tillfället i akt och visade den här bloggen för personer som lärt känna mig nu och de tror absolut inte att jag har varit sån^^
Och erica...jag gillade dig också då :$ men jag begrip inte vad dina avsikter var då tyvärr(var ju tom i bollen ;) ). Visst du var lite bossig då men jag tyckte du var söt och gillade att du gav mig uppmärksamhet då....hrrmm :$
Det skulle vara kul att hålla kontakten, kanske träffas och höra vad för livshistoria har varit sen grundskolan^^
Kram o tack för den rörande bloggen^^
det kom rakt ur hjärtat
