aeriel

Tittade på en svensk realityserie om sjukvården igår. En kvinna skulle föda barn. Hon skrek och gav upp flera gånger... och då hade hon ändå en snabb förlossning. Mit hjärta dunkar hårdare och snabbare, det snurrar i huvudet och jag börjar gråta. Jag vill verkligen INTE föda barn. Jag ogillar de flesta ungarna jag träffat... de dreglar, skriker, luktar illa och kladdar på allt de kommer åt. Sen ska man genomgå den totala smärtan för att klämma ut skiten! Känns inte värt det! Ungjäveln kommer ändå hata mig om typ 10 år då jag bara är en gammal pinsam kärring som ska betala för allt. Jag blir arg på Kalle. Han vill absolut ha barn. Men kan han föda dem själv? Måste han vara gravid i 9 månader? NEJ! Det måste han inte! Det är jag som måste vara gravid och föda. Jag är arg för att jag vet att barn inte är något som jag har rätt att förneka honom. Jag kommer gå med på det i ett svagt ögonblick och sedan är det för sent.

Om jag blir äckligt rik och insiminering blir lagligt i Sverige så kan jag kanske tänka mig att skaffa barn frivilligt.

Adoptera... jo visst. Men det är skitjobbigt och reglerna blir bara hårdare och hårdare och det blir dyrare och dyrare. Sen kan man få ett sjukt barn (eftersom ingen i hemlandet vill ha det) eller så är det bara allmänt asfult och 7 år gammalt... ja, jag är så hemsk. Jag vill inte ha ett mongolit barn. Jag kan tänka mig att vara vårdare åt ett barn under en begränsad tid... men hela livet? Nej tack.

Våga vägra barn.