aeriel

Jag får panik vid tanken på att inte ha någon legitim flyktväg. Jag vet redan nu att om jag tackar ja så finns ingen återvändo och det innebär totalbokning! Du kan inte komma mitt i och gå när som. Du måste bidra med något. Tänk om det suger? Om det inte känns rätt?

• Du sitter på kafferep med byns alla gamla tanter och får inte gå därifrån fören klockan fem... nu är klockan 12.  Hjärnan håller redan på att rinna ut genom öronen på dig av tristess.

• Du ska gå på stan/ta en fika med en kompis kompis för ni ska börja lära känna varandra bättre... men du tycker att hon är rätt tråkig och ni har inget gemensamt intresse. När är det ok att säga att man måste gå?

• Du följer med och hälsar på en vän till familjen över helgen. Vännen har hundra skrikande, äckliga ungar som klättrar på dig. Man måste vara knäpptyst från och med att de går och lägger sig kl 8 på kvällen men man ska acceptera att de river huset klockan 6 på morgonen. De går in när du byter om, bänder upp låset när du sitter på toa eller duschar... om det ens finns något lås. Får man ångra sig och åka hem?

Jag föreställer mig redan innan hur jobbigt jag kommer tycka att det är och det tar tvärnit i hela själen. JAG VILL INTE. Jag vill hem och byta om till mina mjukiskläder, laga min mat, titta på min tv, krama min hund, ringa mina homies, och spela spel på datorn. Jag behärskar inte de sociala teknikerna "kallprata" och "bara hänga". Det blir tyst, olustigt, stelt och tråååkigt. Jag har faktiskt försökt och kan helt ärligt säga att de senaste ansträngningarna att skaffa nya "riktiga" vänner har slutat i katastrof. TOTAL KATASTROF!

fan vilket skumt inlägg det här blev men du fattar vad jag menar?